***

Vi har haft skyddsvaktsutbildning under en 100 timmars arbetsvecka! Fast det var inte så farligt, varken så svårt eller tufft som jag trodde. Ganska logiskt. Man måste bara ha koll på lagstödet och se till att ha ryggen fri i de olika situationerna som kan uppstå. Men sen när man står där i verklig situation är det nog inte så enkelt som man tror. Eller så är det tvärtom som jag upplevt ett par gånger sista tiden, att när det väl gäller så agerar man instinktivt och på nåt sätt "vet" exakt vad man ska göra. Men det återstår att se.

Vi gick igenom lagar och paragrafer för vad som gäller som skyddvakt och har även övat Crav Maga block B & D för slag med batong, gripande och påsättande av fängsel. Vi övade genomsök av fordon och olika scenarier praktiskt som man kan stöta på som skyddsvakt. Med massor av fantasi och 36 taggade GSU soldater med överskottsenergi så gick det ganska vilt och hårt till. Men gjort med kärlek dock! Lite blåmärken och tillvridna leder fick vi nog alla till mans under veckan, men det var kul! Skyddvaktsproven gick bra och ytterligare en givande och kul vecka i Kvarn passerade förbi!

Under utbildningsveckan befann sig en massa poliser på regementet och bedrev olika övningar så det var blåställ och polisbilar överallt. Under ett moment så övade vi med en inlånad kapten(?) på kasernplan och jag skulle förevisa en händelse tillsammans med honom. Han kom gåendes bortifrån och från inget drog upp en kniv och rusade emot mig mig skrikandes att han skulle döda mig. Jag skrek mina kommando, sköt varningsskott och sköt honom sedan i bröstet (lösplugg) och övriga gruppen stod dolda bakom ett gäng bilar och tiittade.  Dock var jag och kaptenen väldigt synligt för alla poliserna som kom av sig lite och undrade vad som stod på! Så han fick lugna dem lite och förklara läget!!

Soldat K som Post 1:a vid simulerad infartspost

Sista veckorna har varit ganska mycket full rulle och de lediga kvällarna har gått åt till en massa annat smått och gott än bloggen tyvärr.. I Kvarn finns faktiskt ett underbart soldathem som bjuder på det mesta. Det finns datorer för alla datorspelsnördar, 2 filmsalar med soffor och mys mys och ca 750 dvd'er(!), musikrum och bastu, biljardrum och sällskapsspelhörna.

Jag brukar sitta i samlingsrummet och koppla av med dagens aftonbladet och snacka skit med föreståndaren Ann-Helen när jag fårtid över. "Samlingsrummet" som är ett mysigt bibliotek med soffgrupper här och där och nya som gamla böcker från golv till tak på varende vägg. My cup of thea med andra ord!! Och då mitt internet är så slött och retar gallfeber på mig så har jag valt att slöa till det på soldathemmet istället med lite cola och nåt gott skit att stoppa i magen :)

Wow för spränghandgranat! I torsdags hade vi våra oficiella skarpa kast! Det var såååå fräckt! Först torrövade vi precisionskast med blinda handgranater. Eller som vi kallade det; handgranatsboule. Sedan fick vi kasta med övningshandgranater. De sprutar som ett tomtebloss när man kastar och har sedan som spränghanndgranaten en fördröjning på 3 sekunder. Därefter fick vi ta oss till sprängplatsen för riktig action.

Tyvärr fick vi sitta i ett skyddsrum och kuckelura medans var och en kastade sin spränghandgranat. Jag hade helst velat titta men med tanke på att splitterverkan är upp till 300 meter så stannade jag snällt kvar i skyddsrummet. Men både smällen och tryckvågen kändes rejält in där med!

Sedan vart det äntligen min tur och det var himla kul! Förstår inte det här med nervositet inför skarpt kast som Kaptenen pratade om. Det var ju bara spännande!! Som jag sagt innnan; Ledorden är LUUUUNGT och metodiskt! Visiterade delarna, apterade dem och på ordern En spränghandgranat eld! så osäkrade jag granaten genom att först dra ut säkringssprinten (ringen), trycka upp en säkringsbygel och sedan ropa Spräng kommer! precis innan jag kastade iväg min granat och grepen släpptes. Ner i skydd bakom kastplatsen och 1000 - 2000 - 3000 - BOOOOM!


Info Spränghandgranat 56 (SoldF.com):

Handgranatsboule



Sprängplatsen



Skyddsrummet

Det började med att löjtnanten lade 30-bilen i dikeskanten i onsdags. Väghyveln hade snöröjt vägen fel påstod han ;) och där det såg ut att vara väg i kanten var det i själva verket diket. Men sedan kom han i torsdags när vi övade korridorförfarandet skarpt och påstod sig veta exakt varför han åkte ner i diket. Han undrade om jag visste vart däcken kom ifrån. Hmmmm.... jag gissade på skåne eftersom det kommer glirigar om oss snapphanar jämt och ständigt haha. Jo visst kom däcken från skåne. Närmre bestämt Trelleborg HAHAHA! Så det vart mitt fel att löjtnanten välte 30:an i diket tydligen! Nåja..den kan jag väl ta på mig! Att jag lyckades hålla 20-bilen på vägen berodde tydligen endast på att mina däck var gjorda i malaysia - bra skit det!

Men på hemvägen från övningsstället tar jag kurvan innan backen 500 meter från kasern och känner hur bilen blir "skum", segar till och drar en långsam suck och dör på väg upp i backen. Givetvis är jag placerad mitt i vägen och blockerar ALL trafik i alla riktningar. Så kul! Skulle rulla bak och åt sidan men trots backen så rör sig bilen inte en meter.. Knuff knuff av personalen på flaket och jag kunde backa in åt sidan och lämna fri lejd åt bilköerna. Sedan kom en leendes löjtnant med bogserlina och stark 30-bil och bogserade mig till kasernplan där alla stod och väntade.. Löjtnanten var ju också tvungen att tjalla för motorinstruktören som förnyat mitt förarbevis direkt via telefon så jag lär väl få höra om det på måndag.. Nåja, jag har inte lagt den i diket åtminstone..

Resten av veckan har varit fantastiskt kul!! I onsdags transporterade jag och Kn plutonen till övningsstället där vi skulle öva skarpt stridsparsvis med uppdykande mål i terrängen. Till detta nyttjades mål som befälen drog upp efterhand med lina och som vi skulle skjuta på. Det var riktigt kul och gick bra.

Det är precis som att alla skärper till sig och verkligen gör rätt när det är på "riktigt", dvs med skarp ammunition. Kaptenen och Löjtnanten hade haft bandvagnar på området att pressa ihop snön så att vi kunde verka ordentligt och äntligen kunde vi utföra stridsmomenten ordentligt och koncentrera oss på just det. Såååå kul! Jag var 1:a första gången sedan lämnade jag över befälet till min stridsparskamrat så han kunde öva lite. Rätt skönt att få följa när man annars alltid är den som leder och tar alla besluten.

I torsdags fortsatte vi med att öva skarpt gruppvis korridor bakåt. Det var så jäkla kul och vi lärde oss massor. Det är helt annorlunda att öva skarpt. Man blir så koncentrerad på uppgiften och gruppen och allt annat försvinner. När man övar torrt blir det mer slarv och man känner efter för mycket när man hukar sig/reser sig för femtioelfte gången i rad. Nu plötsligt hade vi riktiga mål som dök upp och skapt att nedkämpa med samtidgt som vi drog oss tillbaka med korridorsförfarandet. Adrenalinet hade kunnat ta en hur långt som helst utan att man blivit trött. Häftigt!!

Vi hade grävt ut en brasplats i terrängen på väntplatsen där vi kunde värma  oss mellan varven. Men solen sken och värmde på rätt bra trots minusgraderna så det hade inte behövts. Men det var rätt mysigt ändå. Blir lite mer gruppfeeling när alla sitter samlade och pratar och skrattar mellan allvaret! Och visst hatar jag snö numera men här är fantastiskt vackert uppe när solen lyser!

Min stridsparskamrat & Jag

Brasmys


På väg mot transportplatsen igen efter en givande dag!

Våren kommer till Sverige men inte i Kvarn. Där har vi fått mer snö istället.. Sedan har det ju lyckats töa några dagar för att sedan frysa på igen och gjort om all lössnö till tung issnö. Och vägbanorna till glashala avåkningsfaror istället! Trodde inte det kunde bli värre att kämpa "frammåt" än i den snö som varit men nu har jag fått testa på nästa nivå med. Jag låter nog jäkligt gnällig men jag har bara "fy fan!" att säga till det med.

Växelvis framryckning. Jaha. Ett steg utanför vägen och tjoff - rakt igenom 1.2 m hög issnö. Når inte ens botten och sitter där spetsad. I lössnön kunde man röra benen frammåt men i issnö vill det inte. Tar tag med händerna för hävprincip men de brakar igenom. Vad göra?? Och samtidigt försöka leda gruppen i strid, växelvis framryckning när alla örlar omkring på exakt samma ställe och kämpar musten ur sig i snön. Hur lyckat är det när inte ens gruppchefen tar sig en meter frammåt?? Jaja.. vem sa att det skulle vara en dans på rosor att vara gruppchef.

Men jag undrar vad övningen ger mer än fysisk träning/utmattning. Själva förfarandet med stridsövningen blir ju totalt lidande då allt vi får göra är kämpa oss frammåt i snön. All energi åt att ta sig en pyttebit fram. Borde det inte ge mer att i så fall öva stridsmomentet detta på plogad/hyffsat tilltrampad yta där vi faktiskt kan ta oss frammåt/bakåt/runt som det är tänkt i en sådan situation? Så att man får öva själva stridsmomentet ordentligt?? Vem framrycker på ett helöppet fält med 1.5 meters snö växelvis/ansatsvis/blixtlås? Återigen blir jag väldigt konfunderad över våra yngre befäls tanke bakom sina moment. Men det är kanske jag som tänker för mycket. Nåja två dagars snökämpande har säkert gett en hel del nya ben och armmuskler. Om inte annat så har jag fått känna på ordentlig mjölksyra och träningsvärk åtminstone!

Sista permishelgen på ett tag. Har lite att göra och typ bara lördagen på mig så inga besök för min del denna helgen. Var lite långledig under sportlovsveckan och var då runt och hälsade på ALLA! Trevligt men samtidigt en aning stressigt och "ej avkopplande" om man nu kan uttrycka sig så. Så denna helgen blir till mig och endast mig. Ska skriva lite om veckan som gått under morgondagen och visa lite kuliga bilder. Som när jag blir bärgad av en 30-bil pga av sönderkört fordon, hehe! Men nu ska jag dra mig ner till A9 för en förhoppningsvis urtevlig A9 Friday med Mikaela och Maria!

Jag håller alltid annars på att kämpa med rätt kost och massor med träning för att hålla figuren och gärna gå ner lite i vikt också.. För första gången i livet så kämpar jag för att inte gå NER i vikt. Har redan tappat massor och ska jag palla alla dessa fysiska utmaningar kan jag inte bli mindre eller klenare. Så varje kväll har jag kroppslig återhämtning i form av att jag kränger och trycker i mig en massa "skit" ovanpå den vanliga maten här. Hela mitt skåp är fullt med godis och snacks och jag är sååå körd om det blir skåpsvisitation. Det står uttryckligen i KompI att all mat är förbjuden att ha i skåpen.. Oooooops!

Jag käkar kakor, chips, godis, nötter och framför allt Marabou frukt & mandel - massor med kalorier och supergott! Bästa favoriten är ändå Semlor som vi handlar på Östenssons inne i Borensberg och tar med ut hit och mumsar på! Definitivt värt 4 mils körande, hehe! Nåja vi har himla roligt på våra små trippar dit iaf! Fast det är helt sjukt när en sådan tråkig sak som att handla flera mil bort plötsligt är ngt kul och trevligt i vardagen..

Men idag var där ett par grabbar som slog mitt semlefrosseri med bravur. De gjorde chokladpudding på 16 portioner i en stor spann! Det är rätt imponerande! Då vart jag inte värst idag åtminstone... Men vad jag ville komma till med detta är att det känns jäkligt skumt att faktiskt kunna trycka ner vad som helst i vilka mängder som helst och det är helt okej. Med motiveringen att jag behöver det!! ;)

(jaja...jag vet.. jag borde egentligen byta ut allt skit mot mera nyttig mat... men det äter jag redan. Mitt frosseri infinner sig därimellan!)

Ja då har man klarat av första fältveckan. Och inte vilken fältvecka som helst. Typ den värsta fältveckan nånsin. Vädret var katastrofalt och kaptenen sa att han aldrig varit med om en värre fältvecka under sin yrkesverksamma tid. Så klapp på axeln till oss som klarade det. En hel del bröt faktiskt. Runt 14 av 37 bröt någon gång under övningen/veckan.

Vädret var hemskt. Snöstorm med klass 1 varning och upp till minus 20 vissa tillfällen. Och fick vi någon sovsäck?? NÄ. Matkkylan hade ihjäl en oavsett hur mycket granris vi stoppade under.. Fyfan. Och all matriell snöades över och "försvann" i snön på ett kick så det gällde att ha stenkoll på alla saker. Allt vårt vatten frös så vätskebristen gjorde sig snabbt påminnd hos de flesta. Svullna, torra och blodiga läppar. En del fick förfrysningsskador vilket inte är särskilt bra då man aldrig blir riktigt återställd från det.

Jag klarade mig hyffsat bra. Inga förfrysningsskador åtminstone och inga brutna ben :) Är ganska seg tror jag. Dock var jag helt slut sista dagen. Orkade knappt lyfta av vapnet över huvudet och jag hade ont överrallt. Gick som gruppchef under fältveckan och sedan som en av två plutonchefer sista delen så hjärnan gick på högvarv. Och nån sömn vvra det inte att tänka på. Få timmar och många som föll bort i posttjänster. Sov i snitt 1.5 timme per natt och då var det köldsömn. Och till sist vart det inte mycket med en.

Ett komaexempel: Rast och vila. Tänkte att jag ska ta på mig värmejackan. Av med stridspackningen. Öppnade väskan och tog upp och på värmejackan. Stängde väskan igen. Kom sedan på att jag nog skulle ta på mig min värmejacka. Öppnar väskan och inser till min fasa att värmejackan är inte där!! Den är borta!!! Eeeeehhhhhh...

Överlag gick det bra men vi hade en natt när allt gick åt helvete och stridsvärdet var 0. Beckmörkt, trötta och sletna. Ont om personal då många brutit och ansvarsuppgiftern fick göras om när det gäklkde tältuppsättning. Som för övrigt bara klyddat då det saknades behövlig material. Jag skulle avvika också för att skriva postlista och lämnar över befälet till några av komarockarna. Bad choice.. när jag är tillbaka har det beslutata sig för att gräva "ur" lite till runt täktet och inte tagit bort tältpinnarna först. Till detta hör att det var ca 60 cm snödjup som vi stod i med pågående snöfall rutnomkring och i becksvart mörker. Hälften av tältpinnarna borta. Nål i höstack. Alla ville bryta och halvgrät nästan av utmattning.

Jag fick svära satan av mig och sa typ att:  Inte EN ENDA jävel vågar bryta nu!! ALLA känner lika dant och jag själv vill bara lägga mig ner och dö här och nu. Men det kan jag inte för jag har ett ansvar och det har alla ni med. Lämnar ni nu sätter ni resten av gruppen i ännu värre och omöjligt läge. Så inte en jävel vågar bryta nu!! Pushade dem  att med sista krafterna få ihop matrielen igen och samla det så vi skulle hitta det dagen efter trots kraftigt snöfall. Stuvade in gruppen i ett annat tält och gick för att ta emot en halshuggning av fänriken. Allt han sa var att det som gällde nu var att överleva för natten. Hmmm.. Jaha?...snopen.

Sista natten hade jag sovit en timme när vi blev utkallade till eldställningarna. Alla var sega och det tog lång tid för alla att komma på plats. Sedan skulle vi riva förläggning och lasta upp på lastbil för omgruppering då vi vart röjd. Fyfan vad vi slet. All matriell skulle ner till vägen genom skogen och tältet vägde ton och gick knappt att vika pga all snö och is på. Men sedan räckte det inte med vägen utan allt skulle över ytterligare ett fält som bestod i orörd djupsnö. FY FAn vad alla fick slita. Vi höll inte tiden men jag var stolt ändå. Över de som slet. Tydligen maskades det lite bakom ryggen på mig men de som slet, slet ordentligt. Jag såg hur slut de var, dubbelvikta av utmattning och jag drev på dem igen. Och de fortsatte.. Vilken insats!

Därefter march ett par km för vidare transport med 20-bilarna. Snacka om att gå i sömne, haha! Trodde vi skulle till ny föläggningsplats och kämpa med de stelfrusna tälten i mörkret. Gissa om snopna mannar när 20-bilarna stannade utanför kasern. TVå underbart supergoa timmar i säng blev det innan det var dags för revelj. Så vart första fältveckan avklarad.