***

Då vart man tillbaka till iskalla K1.. Kavallerikasern. Där man duschar nere i fängelsehålorna (källaren) bakom pansardörrar med kodlås. Här är ruskigt slitet och runt 15 grader inomhus. Men utanpå är det en enorm pampig och vacker byggnad. Här tränar man till den beridna högvakten och det finns hästar och hästskit överallt.

Utanför K1 finns massor av löparterräng och fysar gör vi ju. Så vi samlades vid spåren och bestämde att vi skulle träffas 18.30 igen men springa enskilt. Elljusspåret skulle gå i en fast bana på ca 2 km. Lagom med 3 sådana varv tänkte jag. Men mitt lokalsinne är som det är och första varvet blev ett eget påhittat varv lite här och lite där då där finns massor med olika spår och gångar som korsade varandra och förvirringen blev total. Men jag kom tillbaka till ursprungsplatsen igen och insåg att det inte blev som tänkt men att det funkade ändå. Lagom med ett lika dant varv till. Efter halva gick det utför. Ordentligt. Och då menar jag inte i form av höjdskillnader som här tyvärr är gott om..

Blev förvirrad över vilket spår jag tidigare tagit och valde fel. Helt fel. Sprang långtutöver och runt den tänkta banan och kom till sist ut inne i stan någonstans. Det är här jag borde vänt och sprungit tillbaka den väg jag kom ifrån.. men jag tyckte att jag hade koll på vart jag var ungefär och att jag "bara" behövde komma runt nästa byggnadskomlex så skulle jag komma in på löparspåren igen. Säkert.

Sprang och sprang, och sprang, över torg, längs gator och över campus till Tekniska högskolan och längs gator igen. Men till sist kom jag in i skogsmiljlön igen efter att förföljt en löparklädd människa med förhoppning om att han skulle in till spåren. Vilket tempo männiksan hade! Och som att det skulle hjälpa mig. Det blev bara värre. Helt vilse i skogen och ingen koll överhuvudtaget vart jag var. Klockan blev långt över 18.30 och det gick spår hit och dit och överallt och jag hade inte ens koll på om jag sprang mot rätt håll ens. Ingen var där att fråga.. Hittade nån jag fick frågat till slut men de visste inget om K1.. 

Såg en parkerad buss på ena sidan i utkanten av löparspåren vid nåt tillfälle. Efter en kvarts ihärdigt kutande (ngt stressad!) så såg jag bussen igen - fast från andra hållet! Vad i helvete!! Jag gissar på att jag irrade omkring i en mil eller nåt innan jag till sist kände igen mig igen. Lerig till knäna och adrenalinfylld som få nådde jag K1 där det bara var att krypa till korset under höga skratt från mina kamrater.

Har självinsikt nog att inse mitt urdåliga lokalsinne och orientering utan karta men jag är faktiskt grymt imponerad över att jag lyckades springa konstant i backe upp och backe ner med det höga tempo jag faktiskt hade. Lite panik och adrenalin gör tydligen mycket!

Kavallerikasern, K1