***

I onsdags vart det skytte. Som sagt så är den här AK4:an inget optimalt vapen för mig pga av min storlek men där är inget att göra åt än att göra det bästa. Liggande skjutställning och sittande skjutställning gav hyffsad målbild och jag var nöjd. Löjtnanten med. Som han uttryckte det: Jag trodde du skulle bli vårt problembarn men det gick ju hur bra som helst. Löjtnanten nöjd, jag nöjd - alla nöjda och glada. Eller inte.

För sedan kom sjukvårdspasset. Med 200 meters bärning i kuperad terräng övber stockar och stenar i hal snö, uppför och nerför. Det var svinjobbigt. De andra är ju liiite större än mig och det blev astungt att bära. Pga av terrängen så ramlade vi flera gånger och slet och slet och slet och hade det varit på allvar hade den stackars "skadade" nästan dött snabbare av bårbärningen än av sin skada. Tog i med de sista krafterna - VERKLIGEN de sista och stupade in i mål. Men det var inte nog. Sedan var det bårbärning med bårmatta, släpande av kamrater i snön, och vissa försök till brandmanslyft med medvetslös person. De flesta var redan helt jäkla färdiga efter bårbärningen så ni kan tänka er hur det gick.

Blir så satans förbannad närjag inte fixar saker jag får i uppgift att fixa. När jag inte orkar hela vägen. Att ta motgångar är inte min starka sida direkt. Sedan kan man ifrågasätta pedagogiken med övningarna som visades av utvilade instruktörer och sedan skulle vi fixa det själva utan vidare hjälp och instruktion. Kändes som att målet för övningen ist var att vi skulle bli fullständigt utmattade och sedan få misslyckas om och om igen så att någon kunde skälla på en och tala om hur värdelös man var. Undrar om det är ett behov man har som ung och oerfaren och nybakad. Om man är så rädd att inte vara auktoritär nog att man måste sätta upp en hård fasad och bete sig som ett svin för att må bra själv och känna sig "hård". De yngre är rädda och köper det.. det gör inte jag. Lyser osäkerhet i mina ögon. Så jäkla löjligt.