***

Igår lyckades jag och Björn göra en blind man arg och det var inte meningen.. vi är faktiskt inga hemska arroganta människor men allt blev så fel. Kände mig riktigt hemsk efteråt men undrar ändå om det verkligen bara var vårt fel? Men samtidigt känns det riktigt kass att skylla på en blind.. typ, "han får skylla sig själv!". Det känns ännu mer ruttet men ändå så undrar jag om allt ligger på oss bara för att vi ser??

Alltså, igår morse var vi i Anderlöv och hämtade en kubikmeter jord till kolonin. Väl på sommarfrid så körde vi in släpet i gången och började lasta av. Mitt i allt märker vi en man som försöker gå förbi mellan bilen och häcken. Vi ser då att ha är synskadad och har käpp och en ledhund med sig. Björn ursäktar och försöker vägleda honom genom att säga till honom att hålla sig till höger längs häcken så ska det gå bra. Sarkastiskt svarar gubben: Nä, det är lugnt, det är ingen fara - jag slog bara sönder knäet.

Vad ska man säga?? Jag och Björn kom helt av oss och blev helt tysta..  Ingen sa något och sedan hade han passerat. Vi kom inte ens för oss att be om ursäkt. Vi förblev tysta tills han lämnat gången. Han hade tydligen slagit i knäet mot bilen påstod han. Vet inte om det bara var som han sa eller om han faktiskt gick in i bilen vilket skulle vara hemskt i så fall. MEN jag kan inte låta bli att undra om inte han har hört oss arbeta i gången - skyffla jord från släpet?? Och att borde inte ledhunden signalerat hinder i vägen?? Och bör han inte använda sin käpp? Vi har ju rätt att  köra in i gången om det är tunga lass annars ska man ju använda gångarna att gå och cykla i så det är ju inte så ofta det finns bilar där men dock så förekommer det då och då. Men det kändes så himla dumt..

Hur stort ansvar har man egentligen?